brunmumin

Så satt man här då... Farligt dehär med att sitta ensam om kvällarna, börjar alltid tänka på en massa saker... Kom och tänka på hur otroligt rädda vi människor är att misslyckas... Vi lever i ett samhälle var alla skall prestera och framgång är synonym med lycka, tror vi. Vi är så upptagna att lyckas så vi glömmer bort oss själva och alla andra med för den delen. Alla faller någongång, är det inte i denhär gropen så är det den andra. Och då vi faller ser vi det som ett nederlag och skäms... Vi förnekar för oss själva att vi föll och ännu mera gör vi det för människor runt oss... Vi väljer alltså att offra oss själva för framgång... Och processen att komma tillbaka efter att ha fallit blir en lång resa Eftersom vi vägrar i stor mån begära om hjälp. Sen kan man förstå detta beteende eftersom alla ser ett fall som ett misslyckande och därför blir det ju ett misslyckande(det där blev flummigt :P ) Så det jag försöker säga är väl att vi borde se ett fall som en del av vägen, en del av det liv vi lever inte ett misslyckande. För som sagt, everybody fall sometimes but it's how fast we get up that matters...